Henrik, tack för din kommentar. Du beskriver skolans verklighet så som jag upplever den. Det enda jag skulle vilja tillägga är njuggheten med andra chanser. Svårare att komma in på högskolan med upplästa betyg, svårt att överhuvudtaget få plats på Komvux. Jag tycker att det är en fruktansvärd orätt man gör eleverna när man först låter dem gå i en olikvärdig skola där både betyg och kunskapsresultat är ett lotteri och därefter inte ger dem en ny chans.
Du skriver också om din skepsis inför studentexamen och nämner ett tidigt urvalsprov i Irland. Det låter olustigt att man har ett så tidigt och så styrande urval. Om det är ett prov man pluggar till är det också uppenbart att det handlar om ett felkonstruerat prov.
En studentexamen ska ha som uppgift att mäta hur de viktigaste målen uppfylls. Sådant som problemlösning, läsförståelse, förmåga att kommunicera, reflektera, analysera. Det borde också vara självklart att man får fler chanser. Inte bara i fall man har en dålig dag – något som det pratas mycket om men som faktiskt händer rätt sällan – utan för att man alltid ska vara välkommen att kavla upp ärmarna och göra jobbet en annan dag. Man bör ha makt över sin framtid, kunna jobba sig till en utbildning – inte styras av slumpen. Jag tycker att det svenska högskolesystemet är väldigt orättvist. Du ska ha MVG i varje litet ämne när du ska in på de mest attraktiva utbildningarna – det samtidigt som ett MVG står för väldigt olika saker beroende på var du gått.
Jag skrev studentexamen 78. Proven i språk var helt inriktade på kommunikation – skriva, läsa, lyssna, SO- och NO-proven bestod enbart av övergripande essäfrågor och man valde tre frågor bland många alternativ. Man pluggade till proven under fem veckor och pluggade samtidigt för att pröva för högre betyg i några ämnen. Ofta blev det så att de flitiga och lydiga eleverna hade högre slutbetyg än studentexamensbetyg, medan de besvärliga och ifrågasättande klarade sig bättre i studentexamen där det inte handlade om läxläsning och detaljkunskaper utan om tillämpade kunskaper.
Det jag också minns är hur bra det kändes att veta att någon som aldrig hade träffat mig skulle bedöma mina prov. Någon som inte visste hur slarvig och stor i truten jag var. 