Liedman har alldeles rätt i att det räcker att ha starka lärare med integritet. Länge fanns det också en kår av välutbildade pedagoger med förmåga till kritiskt tänkande. Dessa gjorde också under ett par decennier precis det som Liedman efterfrågar. De struntade i princip i de påbud som kom från olika pedagogiska institutioner, till exempel om elevers sökande efter ”egen” kunskap och andra tokerier som anbefölls, istället tog de fokus i klassrummet och sysslade, ja faktiskt, med att lära ut saker. Kunskapsmässigt fungerade det ju också länge ganska väl i den svenska skolan.
Tyvärr är vi oändligt långt borta från detta förhållande för närvarande. Kommunalisering, låg status, svaga (och därmed okritiska) lärarstudenter, ett betygssystem som leder till fruktansvärda konsekvenser för svaga elever, skolan som marknad där eleven är kund, allt detta och mer har gjort att vi har avprofessionaliserats och blivit nickedockor som böjer oss för rektors, föräldrars eller marknadens krav. Resultatet har bland annat blivit en galopperande betygsinflation som inget tycks kunna stoppa.
Jag tycker inte att det är önskvärt med ett slutprov och studentexamen, men idag har vi nått dithän att ett sådant upplägg verkar vara det enda möjliga sättet att göra betygen någotsånär rättssäkra. Det är inte önskvärt men kanske nödvändigt, tyvärr.
Problemen med att ha slutprov är väl rätt uppenbara. Själv råkar jag ha en inblick i Nordirlands skolvärld. Där har man fram tills nu haft kvar systemet med ”eleven plus”, ett slutprov vid elva års ålder efter ”primary school” som i princip avgör elevens framtid eftersom ett lyckat resultat gör att man kommer in på en ”grammar school” och slussas vidare mot universitetsstudier. Resten av eleverna slussas mot, ja, något annat. Provets betydelse har fått den absurda konsekvensen att man börjar med ensidig träning inför det cirka ett år innan provtillfället. (Inom parentes kan sägas att ansvarig minister för ett par år sedan bestämde att provet skulle avskaffas, dock utan att ersätta det med något annat. Resultatet har blivit att ”grammar schools” själva administrerar sina ”eleven plus” och nästan alla elever gör dem. Tokigt nog har protestantiska och katolska skolor bestämt sig för att ha olika prov, vilket knappast är vad Nordirland behöver.)
Så vill vi väl inte ha det? Däremot kan jag köpa ett system som liknar det som finns på IB-programmet idag, där både slutprov och arbete under kursens gång vägs in och där lärarens bedömning räknas, men en utomstående examinator står för huvudbedömningen. En stor fördel för lärarna är att man känner att man arbetar tillsammans med eleverna mot ett mål; man slipper vara både coach och betygssättare.